Hemligheten!

En väl bevarad hemlighet är att jag spelade schack i min barndom!
Inte så att jag satt hemma och spelade med mig själv eller så, utan jag spelade verkligen schack!
I en schackklubb....

KSK, eller Knislinge Schack Klubb som det skall heta utskrivet.
Jag gick iväg 2 gånger i veckan och tränade och spelade match på helgen, precis som i vilket fotbollslag som helst!
Helt förvirrat när man tänker på det idag, men attans så roligt.
Jag var 7 år när jag började och höll på ett tag.
Morsan beslutade sig för att flytta till Kristianstad när jag var 10 år så det blev svårare därefter.
Schacktränaren körde dock och hämtade mig i stan under något år så jag kunde fortsätta, men i längden blev det såklart ohållbart!
Vilken hjälte han måste varit egentligen!
Det är för bövelen över två mil till Knislinge!

Jag spelade i seriespel för Knislinge.
Rätt häftigt egentligen att spela i seniorserien när man är typ 11 år gammal.
Jag minns att jag spelade andrabord.
Man satte upp ett lag med 4 spelare i varje lag som möttes enligt en fastlagt rutin där lagen rankades internt och stjärnan var förstabord.

Vi åkte runt till olika schackmetropoler som Näsum, Vanneberga, Kristianstad, Vinslöv bland annat.
Vi var om jag minns rätt ganska bra och det var därför jag inte ville spela i annat lag i stan när vi flyttade dit. Dom var för dåliga helt enkelt.
Jag minns det väl, men undrar vem som slog i mig det för jag kan inte tänka mig att det kom ifrån mig själv precis.

Jag spelade en stor turnering också!
Faktiskt!
Spelade spelade Skånska Juniormästerskapen när jag var 12 år gammal.
Det var sjukt många deltagare. Eller det var det åtminstone så som jag kommer ihåg det!
Minns ändå ganska mycket ifrån det. Det var en stor upplevelse då!

Minns att vi var 2 spelare ifrån klubben som tillsammans med ledare åkte till ett folkets hus någonstans på Österlen.
Vi var inte så kaxiga vi grabbar eftersom vi inte visste ett dugg hur det fungerade,
Vi fick veta av vår ledare att vi skulle spela några matcher och sedan fick vi se hur det skulle gå!

Minns att det blev spetsigare och spetsigare ju längre man kom.
Direkt så spelade man en hel del matcher i något som borde varit ett gruppspel.
Därefter så gick man vidare om man hade tur och var bra nog till någon form av slutspel.
Jag minns att det fanns en sjukt stor resultat tavla som man tittade på, men att jag aldrig lyckades hitta mitt eget namn på den listan.
Vi var rätt många deltagare, säkert ett 100 tal och jag blev lotsad mellan brädena av ledaren.
-Henric, här skall du spela. Sitt här och vänta så kommer din motståndare....

Jag hade tur.
Minns att jag förlorade ett parti, men vann en faslig massa.
Några väldigt enkelt, medan andra var svårare.
Jag tränade väldigt mycket med min älskade morfar hemma, så jag var rätt så duktig men jag visste såklart inte hur duktig jag var! Det är det ingen som berättar för en 12 åring så att dom förstår!
Jag vann några parti och helt plötsligt så kallade ledaren på mig och min klubbkamrat!
Det var så att vi skulle mötas.
Det var tydligen rätt långt in i turneringen, berättade han och förutsättningarna var enkla!
Vi skulle mötas i en match som var den sista!
Jag brukade slå min kompis på träningarna och tänkte att det inte var några problem, men det fanns en twist.
Min kompis var obesegrad hittills, medan jag hade en förlust.
Den killen jag förlorat mot var med i racet i slutet och det visade sig att om jag vann över klubbkamraten så vann min överman totalt, medan om jag förlorade så blev min klubbkompis Skånsk juniormästare.
Jag kunde för egen del inte vinna totalt utan skulle bli antingen 2:a eller 3:a beroende på utgången i sista partiet.
Jag valde att förlora partiet.
Lilla Knislinge SK hade därmed såväl segraren som 3:an i klubben!
Jag var glad som en speleman för min kompis skull, och fick en fin pokal för min egen tredjeplats.

Stort!

Om jag gjort likadant idag?
Förmodligen!
Så jäkla dum är jag....