1989

Tänkte på en sak...
1989 kom jag till Rinkaby för första gången.
Ja, jag hade väl åkt igenom Rinkaby tidigare på väg till Åhus, men jag tror att det var första gången 1989 som jag på något sätt stannade till.
Anders "knasten" Rosenqvist var tränare och han lockade ut mig till IP.
Matte Svensson kände jag sedan innan och en annan kompis, Håkan Andersson spelade också där.

Det var sent på hösten och seriespelet var precis slut för året.
Antagligen så hade Rinkaby GoIF slutat i bottenregionen på Sexan som var den lägsta serien då!
Det var en träning med ganska hyggligt med folk.
Minnesbilden berättar om en 15-16 man åtminstone.
Det var en enklare träning med tvåmål och det var helt utan uppvärmning.
Inte som i Näsby IF som jag kom ifrån där det var ytterst seriöst på den tiden.
Hade haft bland annat en yngre Anders Linderoth som tränare där och det var en viss skillnad om man säger så.
Jag minns att Gert Karlsson, Bröderna Svensson, Niklas Karlsson, Svenne Lind, Sandinarna,
PG Quick och Håkan Wik var på plats bland andra sköna filurer!

Jag kommer ihåg att jag trivdes direkt.
En skön avslappnad stämning med otroligt mycket skratt och en härlig sorts lekfullhet.
Den var jag inte van vid.
Jag var van vid en ganska stram träning och en konkurrens med de andra spelarna.
I juniorlaget som jag spelat i för några år sedan var det på detta sättet, em ni seniorsammanhanget tog det slut. Då gällde det att hävda sig för att få chansen.
Jag gillade inte riktigt det!

I Rinkaby var all vänner!
Det gjorde inte så mycket om man bommade en dribbling eller en passning.
Bara man jobbade hårt så var det okej.
Prioriteten satt inte i kvaliteten utan i viljan.

Jag hade aldrig direkt sett mig själv som en talang eller något sådant.
Jag var en hygglig fotbollskille som hade fått spela med de stora grabbarna i fyran vid 17 års ålder.
Jag debuterade i A-laget i en träningsmatch mot Bromölla och spelade man-man med store stygge Matte Andersson. Jag fick hoppa in centralt på mittfältet och var så vilse så jag inte visste varken in eller ut. Jag hade aldrig spelat annat än försvarare tidigare.

Tydligen gick det hyggligt ändå, för jag fick chansen ganska frekvent ett tag.
Men så kom lumpen ivägen!
Linköping i 7 månader och när mucken kom så var säsongen slut.
Inte ett träningspass med fotboll på hela tiden förutom någon match med kompanilaget.

Jag bestämde mig för att prova på Rinkaby och sexan ett år.
Jag skulle tillbaka till mitt Näsby efter det var det tänkt.
Näsby satte dock lite käppar i hjulet och krävde pengar för mig när jag skulle lämna.
Helt plötsligt var jag en talang utöver det vanliga, sades det.
Inte ett ord om det innan, men nu jäklar....
Det handlade inte om så mycket pengar egentligen så sett, men om jag minns rätt så var det 10.000:- som Rinkaby fick hosta upp för att få över mig.
För en liten klubb som Rinkaby så var det mycket, men man hittade ihop denna summa och det är jag fortfarande väldigt glad över.
Kanske hade jag slutat annars, för på den tiden så bytte man inte klubb hur som helst.
Idag är det annorlunda, men på den tiden så gjorde man inte så!

Väl spelklar till säsongsinledningen 1990, så var förhoppningarna stora.
"Knasten" hadelovat en satsning på att nå Division 5.
En hel drös med spelare ifrån IFK Kristianstads juniorlag var på väg till klubben sades det.
Serieseger och avancemang var det snack om.
Vi blev näst sist i serien på 5 poäng!!!

Minns att jag spelade mittback i inledningen av säsongen!
Mister Rinkaby, Niklas Karlsson som huserade där senare spelade centralt på mittfältet då!
Jag spelade som libero precis som jag gjort i Näsby tidigare, men det var ändå lite annorlunda.
Nej, förresten det var rejält annorlunda.
"Push up" var uppfunnet i fotbollsvärlden, men hade inte nått Rinkaby IP.
Tänker då inte på en BH eller så utan mer på en form av försvarsteknik med offside som en stor ingrediens.
Jag flyttade upp som jag var van vid när långbollen skulle komma, men inte fanken flyttade övriga backlinjen upp.

Minns att jag berättade för "knasten" vänligt men bestämt att om han ville se mig på Rinkaby IP fler gånger så fick han allt hitta en annan position för mig på planen.
"Försvarskarriären" var därmed lika avslutad som den numera är på P6.

Yttermittfältare till höger blev den nya platsen.
Det passade rätt bra!
Jag var vesselsnabb på den tiden. Rätt svårt att tro idag.
Melodin var enkel.
Svenne Lind fick bollen på mittplan och jag sprang.
Det blev en del friläge ifrån kanten och en hel del mål.

Det var roligt!

Jag spelade min säsong i Rinkaby 1990 som det var tänkt.
Jag trivdes trots att det blev fler förluster än vad som var hälsosamt.
Jag var van vid att vinna, men uppskattade trots allt den härliga inställningen till sporten som fanns i laget. Alla var lika förbannade efter matchen och den känslan fanns kvar ända till man kom in i omklädningsrummet. Någon drog ett avväpnande skämt eller så och helt plötsligt så skrattade alla igen. Det fanns en massa profiler i laget då, precis som det finns nu!

Efter säsongen ringde Fjälkinge IF som precis avancerat till Divison 4.
Jag var där uppe och tränade en del gånger och skrev dessutom på övergångspapper.
Trots att Rinkaby fått betala för mig när jag kom så bestämdes det att jag skulle gå fritt till Fjälkinge.
Otroligt! Dåvarande ordföranden förklarade hyggligt och ordentligt att man istället hoppades att jag skulle komma tillbaka när jag var redo för det och att man inte ville riskera det med att ta betalt.
Vilken härlig inställning!
Jag skrev som sagt på för Fjälkinge och tog en ny sats mot fyran!

Det varade i ett antal träningar tills jag insåg att det var ungefär likadant i Fjälkinge som i Näsby!
Konkurrens och en massa spelare som ville visa sig på styva linan.
Jag orkade inte riktigt med det då och värdesatte inte den högre divisionen tillräckligt för att palla med det.
Jag ville bara ha roligt med fotbollen och vände snabbt tillbaka till Rinkaby igen!
Fegt?
Kanske, men absolut inget jag ångrar.
Jag har fått vara med om en massa roliga saker i "min" klubb och vill inte vara utan de erfarenheter och den kamratskapen som jag fått.
Visst hade det varit roligt att veta hur det hade gått om man satsat lite mer, men det handlar i slutändan om att ha roligt och det har vi alltid haft i Rinkaby!