En hel vecka....

En hel vecka sedan sist av nedan nämnda anledningar!
Det är en jäkligt lång tid och det har poppat upp en massa olika rubriker i skallen under den tiden.
En massa uppslag till en massa blogginlägg, men det har liksom inte gått att förverkliga.
Försökte mig på att blogga via I-Phonen men det var helt enkelt för segt!

En vecka hemifrån alltså.
Stockholm.

Det är väldigt fint i vår huvudstad.
Det är ingen som helst tvekan om det. En väldigt vacker stad. Stockholm..
Där jag har varit så har det dock inte framgått.
Inget fel på Swedols huvudkontor där möte och utbildning hållits alls, men att Stockholm är vackert framgår inte så mycket just där.
Haninge, där förläggningen varit kvällstid är inte heller av det vackra slaget.

Nog om det!

Veckans största grej i tidningarna har inte gått mig helt förbi!

Stefan Liv såklart!
Som Modo:it har man inte alltid uppskattat denna enorma keeper, men någonstans har man ändå sett denna killen som något utöver det vanliga.
Liv var en glad gamäng som jag verkligen förstår har varit otroligt populär.
En av få idrottsmän på den nivån som verkligen lyste av kärlek till sin sport och sitt lag.
Han var HV-blå i hjärtat och jag är övertygad om att han faktiskt grät en skvätt när han lämnade sitt kära lag för att söka lyckan utomlands.
En sådan idrottsman är värd min respekt all dagar i veckan.
Vid intervjuer och liknande så var han en ödmjuk kille som inte verkade ha glömt bort hur det var att själv stå på läktaren och heja fram sina hjältar på planen. Han var en idrottsman helt enkelt.
Det sättet som han fick lämna sin bana på jorden var allt annat än nödvändig och jag kan inte annat än att tänka en stor, lång stund på de han lämnade efter sig.
Fru, 2 barn, övrig familj samt även den idrottsliga familjen som han skapat kring sig.
I Jönköping, I Sverige, I Novisibirsk och i Yaroslavl.

Jag tänker även på den stackars killen som överlevde kraschen.
Alexander Galimov är inte på den säkra sidan på länge ännu och ingen vet om han ens når dit ännu.
Jag vet inte riktigt hur det skulle kännas att vara enda överlevande i ett lag efter en sådan här tragedi, och givetvis förstår jag att det är enormt lyckligt på många sätt om han överlever.
Jag vet dock inte riktigt om jag personligen skulle kunna gå vidare efteråt.
Inte så att jag menar att det är lika bra att....
Men närapå, på något sätt!

Alexander Galimov

Det är snart Hockeypremiär i Sverige också.
Man har längtat dit och gör det fortfarande, men det är konstigt ändå.
Stefan Liv skulle inte spelat i Elitserien förvisso, men det är ändå lite tomt.

Modo kommer att bli ett bottenlag i år igen om man skall tro alla experter i tidningar och i TV.
Jag älskar det.
Som Modo:it så är det enormt härligt att vara glad över alla poäng som trillar in trots att det inte skall bli så många. Man är van.
Har varit trogen Modo:it i över 30 år och är inte van vid att ha ett lag som förväntas vinna varje vecka.

Tror att många kommer att bli förvånade över detta lag i år.
Jag är förväntansfull och tror att det kommer att bli slutspel för de röda denna säsong.

På tal om poäng...
Imorgon är det Näsby-Rinkaby på Grönevi.
Idrottsplatsen där man nästan växte upp.
Idrottsplatsen där man stolt drog på sig den grön/vita tröjan så många gånger.
Där man gjorde A-lagsdebut och där man har så många minnen ifrån.
Mot detta grönvita lag ställs alltså Rinkaby.
klubben som erövrade mitt hjärta lite överraskande i början på 90-talet.
Konstig match för mig, men man börjar bli van.
Det var konstigare första gången dessa lag skulle mötas.
Nu har vi mött det forna Division 3 laget många gånger och slagit dom vid flertalet tillfälle.
Jag tror att vi kan göra det imorgon också!

Tänker även på den damen ombord på Finlandsfärjan som i Torsdagskväll dök fram till mig och de jag stod med. Hon var i 70 års åldern och talade Stockholmska med hela kroppen.
Jag stod med en Helsingborgare, en Torekovare och en man ifrån Bjuv och såklart så hörde hon vår Skånska dialekt rätt tydligt.
Damen kom fram och frågade:
-Jag här väl rätt? Ni är ifrån Skåne, va?
Det fick vi såklart bekräfta. Det är ju så!
-Jag har haft en bekant i Skåne innan, sa damen!
-Han heter Johan Persson och är lantbrukare. Känner ni honom?

Skåne hade senast jag kollade nästan 1,3 miljoner invånare, men det tycktes inte damen riktigt ha koll på, den stackarn! Så ser dom på oss sydlänningar....