Hur vet man?

Läste för ett tag sedan på en kollegas blogg, en text om empati och funderade lite över det.

Jag är rädd att jag har tappat min empati någonstans.
Kommer på att jag är så förbannat less på allt elände överallt så att jag nästan inte kan känna sorg för det ens.

Jag orkar inte bli snyftig när det visas insamlingsprogram på TV, Jag orkar inte blir ledsen när det är katastrofer och krig i världen.
Jag är inte längre mottaglig för svält och översvämningar och jag orkar knappt ens bli deprimerad för att folk har det fattigt runt hörnet.

Är det fel på mig?
Är det så att jag blivit en fullblodsegoist på gamla dar?

Eller är det så att människor idag är mer avtrubbade?
Är jag unik och lite konstig?

Jag är frustrerad över mycket, men jag är inte så frustrerad så det räcker till att bli riktigt upprörd på något sätt.
Jag tycker att mycket är fel och jag tycker att folk blir felaktigt behandlade lite här och där, men inte så att jag låter det påverka nattsömnen direkt.

Jag är ingen människa som gråter särskilt mycket normalt sett, men de sista gångerna som det kommit tårar är på rätt konstiga ställen.

När Sverige kvitterade till 4-4 borta mot Tyskland kom det en tår.
Det var nära när Zlatan gjorde konstmålet mot England.
När jag tänker efter så är det ofta idrott inblandat i mina tårar.

Jag grät när Wilhiam föddes och jag grät när älskade Morfar gick bort, men det nog undantaget ifrån regeln på något sätt...

Är jag inte kapabel till att känna empati längre?
Hur vet man det egentligen?

Jag menar inte att man på ett konstlat sätt skall vara ledsen för att det hör till liksom.
Jag vill inte gråta på ett politiskt korrekt sätt utan jag skulle vilja känna för sorgligheter helt enkelt.

Jag vill reagera på allvar över svältande barn på TV.
Nästan så att jag skulle tänka mig att missionera liksom...

Jag vill bli så arg över krigsscener så jag tar värvning och jag vill bli så irriterad över orättvisor mot naturen så jag ringer Greenpeace.

Varför är det inte så?