Kristianstadstösen Lisa Nordén tog alltså silver i London OS.
I Triathlon...
Bra det!
Riktigt bra!
Att hon är ifrån Kristianstad och tävlar för Kristianstads Triathlonklubb är stort i sig, men att hon faktiskt verkar uppriktigt glad för sitt silver är ännu bättre.
Det är en bragd faktiskt.
Kolla här:
Alltså, på riktigt!
Töserna som ställer upp i den tävlingen skall först simma 1500 meter i ganska kyligt vatten.
Det är motsvarande 187 längder fram och tillbaka i min pool, typ...
När dom väl klarat av det så skall dom upp på cyklen...
40 kilometer. 4 mil..
Alltså in till stan och tillbaka igen.
Iklädda baddräkt.
När dom väl klarat av den utmaningen och förnedringen så skall dom kuta 10 kilometer ytterligare.
1 mil. Till Rinkaby iklädda samma baddräkt...
Jag tycker att badbyxorna kliar ganska fort efter att man kommit ur vattnet.
Det måste i sig vara ganska plågsamt.
Det som är en bragd i sammanhanget, är att efter denna pärs fram och tillbaka i vatten, på cykel och i löpspåret ( I samma baddräkt) så kom hon tvåa!
Hon kom i mål 9/1000 efter en tjej ifrån Schweiz.
9 fucking hundradelar.
Det är så lite så att det inte ens finns. Det finns alltså nästan inte!
Hon är alltså i mål i princip samtidigt som vinnaren och det krävdes målfoto.
Bragden ligger i att uppskatta detta. Och att se det som en positiv grej.
Hur fanken kan man det?
Målfotot |
Gratulera, my ass... |
Jag hade gått i taket fullständigt.
Förmodligen så hade jag prylat Schweiziskan sönder och samman när jag ändå var igång.
Jag hade verkligen inte stått i TV och sett glad och nöjd ut. Tacksam för ett silver.
Visst är ett silver bra och visst är det bättre en ett brons eller ingenting alls, men 9/1000 av en sekund är för fan så irriterande så man spyr.
Jag hade spytt.
Först över simningen.
Sedan rätt över cyklen och sen i löpspåret.
Avslutningsvis över Schweiziskan.
Jag hade tagit cyklen och pressat ner den i TV reporterns hals när han frågade vad hon kunde gjort annorlunda. Jag hade tagit den våta baddräkten och tvingat in den i örat på hela jävla London OS och sedan hade jag aldrig mer ens tänkt tanken på att vare sig simma, cykla eller kuta!
Aldrig!
Lisa Nordèn |
Mat-Tina |
Men visst!
Grattis till Silvret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar