A va fa....

Det är konstigt egentligen.
Hade tänkt att detta inlägg skulle handla om Rinkaby´s efterlängtade seger i helgen.
Den så goda, goda segern som kommer att ge så mycket kraft i pojkarnas ben framöver.
För att inte tala om hur mycket det gör för skallarna.
Härligt!

Men nej så blir det inte.

Helgevallen, Knislinge

Inte heller kommer detta inlägg att handla om matchen imorgonkväll då jag får återkomma till Helgevallen i Knislinge där faktiskt allt elände en gång började när man som 6 åring följde med Morfar till idrottsplatsen.
Lite försiktigt, hand i hand ni vet.

Han , morfar trodde inte att det skulle bli någon fotbollsspelare utav en annan och vet ni vad?
Han hade rätt i det också.
Men jag vet att han är rätt stolt över ihärdigheten att försöka blir bättre och att försöka bidra med något.
Det är ju det jag gör idag.
Försöker bidra med något...

Men det skall jag inte skriva om heller.

Jag skall inte skriva om att jag just sett Arne Hegerfors sista framträdande som kommentator.
Gais-IFK Göteborg blev sista föreställningen för denna legendar.
Jag är inte säker, men som idrottsnörd så undrar jag om inte hans röst är på topp 20 över röster man hört mest i sitt liv. I timmar och minuter alltså...
Kanske...
Jag kommer minsann att sakna Arne och kan knappt förlåta min fru för att hon stoppade mig på Liseberg i somras för att gå fram och hälsa på honom.
Det var ju lite som att se en släkting, tyckte jag.
Det tyckte inte min fru....

Men inte heller det skall detta handla om.

Inte heller om att jag tvingas jobba iförd en fejklandslagströja i 10 dagar.
Inte om att jag låg däckad med migrän igen igår, inte heller om att pooljävelen är tömt igen och att väntan på poolmännen är igång igen och inte heller ett ord om sonens bravader.

Nej, detta inlägg skall handla om att det i dag är 18 år sedan jag drabbades.
Drabbades av en ung fröken fruga.
Det visste inte hon och det visste inte jag, men så var det.
1994 vill man gärna minnas för ett magiskt fotbolls-VM annars med Stefan Schwarz, Jonas Thern och Martin Dahlin.
En magisk midsommarnatt på Öland med Sverige-Ryssland på TV mitt i härliga natten.
Det gör man också, men det 21 Maj så drabbades jag av Fröken Fruga alltså.

Det har varit 18 bra år.
Man jag kan knappt begripa att det gått 18 år.
Jag ser ju på frugan att tiden går och jag ser väl ett och annat grått här och och givetvis märker jag att Grabbarnas Grabb växer sig större, uppkäftigare och lite starkare för varje dag.Men ändå...
18 år!

Shit...

Träffades 1994.
Flyttade ihop 1994.
Förlovade oss 1995.
Flyttade till R-by 1997.
Vann serien med Rinkaby 1999.
Vann serien med Rinkaby 2000. (Kanske inte tillsammans med frugan, men ändå..)
Köpte hus 2004.
Fick barn 2004.
Vann serien med Rinkaby 2004. (Återigen utan inblandning av frugan..)
Var på Fotbolls-VM 2006. (Det var där jag friade såklart...)
Gifte oss 2006.
Flyttade till Åhus 2009.

Däremellan en massa roliga saker och en del mer eller mindre viktiga saker som lagts på minnet.
En massa skratt och en massa upptåg.
Hon kan vara rätt rolig min fruga när hon sätter sen sidan till.
18 år hade nog inte funkat annars.
Vi har väldigt roligt på vårt lilla vis.
Vi känner varandra utan och innan vid detta laget och behöver inte så många ord för att förstå längre.
Vi kan varandras styrkor och svagheter och fördelar göromålen därefter på bästa sätt.
Skulle vilja påstå att vi kompletterar varandra ganska väl.

Hon har koll på mig och jag behöver henne till det ibland.
Jag har koll på henne och hon behöver det ibland.
Det är väl det man har varandra till egentligen.
Att ha lite koll helt enkelt och kunna knuffa varandra på rätt köl när saker kommer ur spår,

Wilhiam är vår frukt.
Vår belöning för idogt arbete.
En rätt schysst frukt som kommer att skänka oss en massa glädje ytterligare framöver.

Vi får se hur de närmsta 18 åren blir.
En sak som jag är rätt så säker på dock är att vi kommer att fortsätta skratta och knuffas under dom också.