Mod vs klokhet: Kryss

Man funderar ibland på olika saker.
Ibland är det väldigt konstiga saker som egentligen inte har med ett dugg att göra.
Mest för att skallen skall gå liksom.

Ibland däremot så fastnar man lite motvilligt i tankar som är en aning existetiella också.
Varför, hur och av vilken anledning?

En släkting till Fröken Fruga är illa däran.
Det är Cancer som spökar och släktingen har valt att inte försöka bekämpa den.
Erfarenheter av alla substanser som skall hjälpa, bromsa och dyligt är inte så goda så beslutet att låta livet ha sin gång är taget.

Man funderar ibland på det tuffa i den typen av beslut och man funderar kring det på olika sätt varje gång egentligen.

Jag är full av beundran för den typen av beslut.
Att låta livet ha sin gång även när det kniper på slutet.
Att ta beslutet på att man inte vill, kan eller orkar kämpa emot Herrens vägar..
Det är hjältemod på något sätt.
Att inte låta sig själv förringas till ett vårdförsök och att själv ta kontrollen över sitt liv och det som återstår av det.
Att göra det som känns rätt för sin egen del och att inte få med strömmen.

Jag är som sagt full av beundran.
Hade man själv vågat, kunnat och orkat ta ett sådant beslut?
Att låta livet ha sin gång.
Att acceptera att kroppen inte på egen hand klarar av att leva mer.
Att inte ta emot den "hjälp" som erbjuds för att skynda på slutfasen.
Att inte chansa på att mirakel skall inträffa?

Jag tror inte det.
Själviskheten tar sig många uttryck och man kan dividera i oändlighet om vilken av vägarna som är minst egoistisk, men i slutändan måste man själv ha rätten till att besluta över sig själv.

Som sagt så tror jag inte att jag hade varit tuff nog.
Jag tror att jag försökt mjölka ut varje enskild dag som gick att få, även om man visste att kvaliteten skulle sjunka drastiskt efterhand.
Jag tror att ångesten inför att skiljas skulle ta överhand.
Känslan av att inte vara färdig och känslan av att vilja börja om skulle tära en.

Hur skulle man hantera en situation där man visste att man hade x antal dagar eller veckor eller kanske månader kvar?
Med viss panik troligtvis.
Med en ångest och med en känsla av hjälplöshet antagligen.

Hur skulle man han hantera de sina?
Skulle man orka leva som vanligt?
Skulle man varvat upp för att få uppleva max eller hade man grävt ner sig?

Jag vet inte såklart.
Jag har aldrig varit där fysiskt så det går inte att veta.
Man kan tänka, men man kan nog inte riktigt veta.

Det jag vet är att jag är full av beundran och full av respekt för det beslut som är taget.
Jag anser att det är mod utöver det vanliga och en klarsynthet som är otrolig.
Att man älskar livet så pass mycket så man tackar nej till det, på något sätt...

Den tanken som återkommer ibland är att vi alla egentligen är i den fasen av livet.
Vi har bara lite olika lång tid att bolla med.