Det var en gång

Jag funderar på en sak!

Jag har inte sovit två nätter i rad i min egen säng på väldigt länge.

Ja, jag vet att det låter konstigt och jag vet också att det förmodligen fanns en tid i livet när detta sågs som en bragd, men riktigt så roligt är det inte.

Jag har blivit degraderad, deporterad, körd på porten eller vad ni vill.

Petad helt enkelt.

Men visst. Kolla på bilden intill så förstår ni att det är bäst att knipa igen.

Det charmtrollet är man helt körd emot på alla sätt och vis ändå.

Så fort det finns möjlighet så sticker lilleman in frågan till mor huruvida det är okej om han sover hos mamma. I regel slutar det med att jag tar mina kuddar och flyttar in i pojkrummet.

42 år gammal man som ligger och tittar på en dödskalleplansch innan sovdags.

Patetiskt?

Jo, kanske lite men det är bara att gilla läget.

Det kommer väl att gå över det också och kanske man då får en chans att flytta tillbaka.

Eller så är det så pass att det vid det laget är dags att fixa skiljda sovrum?

Vi får se.

Inatt sover jag i pojkrummet igen förresten...

Abstinens

Det är dags för grabbarnas första träningsmatch för året imorgon.

"Mitt" lag skall spela mot Sölve BK i en match som jag planerat.

"Mina" nyförvärv skall visa upp sig för första gången och samtidigt skall "mina" killar som klev fram ifjol visa att dom är A-lags spelare även i år.

Jag saknar dom som fanken, men det är väl en abstinens som går över.

I det dagliga talet så finns dom kvar som en del av mig, men tankeverksamheten rumt fotbollen börjar sina en aning.

Men det är jobbigt att inse att det roliga börjar nu igen.

Det är enkelt att lägga ner verksamheten när det inte finns någon liksom.

Men nu börjar det roliga med matcher och man börjar normalt sett se fram emot en premiär i horisonten!

Men nu har jag tagit det beslutet som jag har och då får jag lita efter det.

Jag borde ha tagit mig ner på någon träning, men jag vill inte det ännu.

Det gör lite för ont ännu.

Jag borde åka och titta på killarna imorgon, men vi får se.

Frugan jobbar så jag har lilleman att skylla på om det inte blir av. Det är bra...

Nya tränaren har presenterat första truppen för året och det ser bra ut.

Jag hoppas att dom får ett bra resultat imorgon att bygga vidare på.

Det är så jäkla viktigt även om man alltid säger att träningsmatcher är oviktiga.

Det är dom inte.... Det är alltid bättre att vinna än att förlora!

Vi får se om Ekewald dyker upp på Svarta Led i Sölvesborg imorgon eller inte.

Det är absolut inte omöjligt, men samtidigt inte helt säkert.....

Torsdag

Torsdag kväll..
Snart dags att koja, men först den dagliga rundan på Internet.
Bedrövelsens tid nu efter MoDo´s försmädliga förlust mot Timrå på hemmais.
3-4 är inga roliga siffor och ett slutspel känns helt plötsligt en bit bort igen.
Vet inte om jag pallar ett år till utan slutspelspulsen.
Senast det begav sig så blev det SM-Guld.
Angörande matchen mot Linköping såg jag då på en bröllopsfest och det var såklart med en MoDo-tröja på överkroppen och en stor luva på skallen.
Osympatiskt, javisst men det var ju trots allt final...

Det är ett tag sedan nu, men såklart finns den drömmen intakt.

Efter att ha släppt fotbollsbiten så är MoDo nästan mitt sista "stronghold" liksom så det bör killarna i Örnsköldsvik ha med i beräkningen, kan man tycka?

Imorgon Fredag.
Heldag på jobbet från öppning 07.00 till stängning 17.00.
10 timmar på pengaräkning efteråt. Mysig fredag som slutar på magen i soffan imorgon kväll.
Jaja, men sjukldomar och skit på jobbet så får man såklart täcka upp.
Kunderna skall ha sina verktyg ändå och då får Pappa väl sälja dom, då...

Blir nog bra till slut.

Ett slut på en lång kärlek

Fotbollen tycks vara ett avslutat kapitel för Ekewald.
Tränarhatten är lagd på hyllan för denna gång och det är alldeles försent för att snöra på sig skorna för att lira själv.
Jobbet krävde sitt utrymme, och jag måste kväva min kärlek till min hobbysyssla för denna gång.

Det är en sorg å ena sidan, men en jävla lättnad å andra hållet.
Efter 2 veckors abstinens så börjar det så smått kännas som om skallen är på plats igen.
Det surrade på rätt bra ett tag och det var ständigt saker som jag var efter med.
Inte ikapp på jobbet och inte ikapp med fotbollen.
Ett pusslande utan dess like för att täcka upp och hela tiden med familjelivet som enda betalare.
Ohållbart i längden.

Men...
Det var inte helt enkelt att inse och åtgärda.
20 år med klubbåtagande och snart 35 år med fotboll som livsingrediens har såklart satt sina spår.
Kärleken till den lilla klubben och dess utövare och soldater är stark och tankesnurran angående hur man kan utveckla, förbättra och bidra är ständigt närvarande.
Hur gör man slut på ett äktenskap?
I mitt fall så var det abrupt.
Ett samtal till en förstående person i föreningen som hjälpte mig väldigt.
Unge Herr Pålsson är en hjälte i mitt liv just nu som täckte över de värsta skarvarna i "avhoppet".

Vi får se hur länge avhållsamheten håller, men just nu känns det väldigt bra.
Just nu iallafall....