Dum i skallen....

Mycket med fotbollen i bloggen nuförtiden kan man tycka, men så är det ju vid denna tiden på året.
Träningar, A-lag, B-lag och idag åskådare på P14 matchen mellan Rinkaby och Hässleholms IF.

Det blir några kvällar i veckan av det...
De kvällarna som det inte är aktivitet så sitter man i regel en stund och antingen kallar spelare till match eller så planerar man träningar och funderar på matchen som kommer eller den som just passerat.

Att vara tränare i Division 6 kan tyckas vara en smal sak, men då vet man inte vad man pratar om.
Fanken vad det tar tid och fanken vad det kräver sin man.
Och fanken vad det kräver av sin mans familj...

Fröken Fruga ryste på huvudet ordentligt när jag i förmiddags gav mig iväg för att titta på P14.
Räcker det inte med A och B, tyckte hon?

Klart att det gör, men det är ju några av ungdomarna med på en hörna på våra träningar och till och med på bänken i seniorlagen och då är det ju väldigt intressant att se dessa ungdomar i sin naturliga miljö också.

Kan ha glädje av det en gång kanske...

För min del så är det en stor skillnad denna rundan jämfört med den förra då jag tvingades hoppa av.
Skillnaden är att det inte längre påverkar jobbet alls.
Inte negativt åtminstone.
Ibland så har man till och med stor nytta av det i kontakten med vissa kunder som reagerar på att Rinkaby`s tränare står i kassan på Swedol.
Ett bra sätt att bryta isen på emellanåt.

Det positiva är att det inte längre finns en enda själ på jobbet som bryr sig ett dugg om hur det gått i helgen.
Ett par stycken har koll på resultatet, men det blir ingas längre pratstunder om det precis och det är riktigt bra!

Alltså är det "bara" familjen som får betala för mitt lilla sidoprojekt och det är egentligen inte så bara, men Fröken Fruga är en förståndig kvinna och begriper hur mycket det är värt.
Hon vet hur jag tickar och hur bra jag mår när det har funkat på träningen.
Hon vet förvisso också hur illa jag mår efter en förlust, men det är i regel glömt några dagar senare ju...

Grabbarnas Grabb tyckte att det var toppen ifjol när Pappa var hemma på kvällarna, men för honom är det ju helt normalt att jag inte är hemma några kvällar i veckan och även om det ibland är segt att lämna honom när han har sjuk abstinens efter Pappa så funkar det rätt bra ändå!
Det är kanske detta året också det handlar om och då får det väl passera.

Ny match imorgon och kanske ny ångest imorgonkväll?
Eller också så är det världens lycka hela vägen ifrån Sibbhult!
Hoppas och tror på det sistnämnda!

Fy fan vad tungt

Den stora premiären är avklarad...
Den stora förlusten för året också förhoppningsvis.
Det blev inte riktigt som vi tänkt oss!

Näsby skulle komma ut hårt, det visste vi och det var vi förberedda på.
Lite besviken för att vi inte kunde hålla dom ifrån oss bättre, men visst gnetade vi till oss 0-0 i halvtid.

Vi skulle prova den stabbiga backlinjen i deras lag mer, men det kändes som om vi inte fick chansen till det. Tiden skulle ju tala för oss, men vi blev bestulna på tiden efter några ytterst tveksamma ingripande av den svarte chefen.

En man mindre i 60 minuter blev för mycket till slut. Vi orkade inte.
I benen var det inga problem, men skallarna värkte.
Frustration, ondska och en känsla av orättvisa tog överhanden.
I ett annat läge skulle de ingredienserna kunnat ha blivit en tändvätska till något positivt, men denna gång tärde det ner oss istället.

Jag hade en känsla efteråt att vi skulle vilja spela om matchen.
Börja om ifrån noll liksom.
Ge oss en chans till?

Det lär inte komma, men det återstår 21 matcher detta året och såklart kommer vi tillbaka.
Som Caplander skrev i sitt mail idag:
Hade det varit ett annat lag så hade man varit orolig, men ni är Rinkaby och ni kommer alltid tillbaka!

Sant!
Vinnarskallarna i laget tillåter inte ett debakel till nästa match.
Det är jag trygg med.
Sibbhult skall få sota för premiären dom stackarna!

Jag funderar mycket efter matcherna.
Jag älter om man skall vara ärlig.
Vad kunde vi gjort annorlunda?
Vad gjorde vi bra och vad måste ändras på?

Jag tror att premiären haussades för mycket för grabbarna och det får jag ta på mig big time!
Alla tickar inte som jag där.
Jag älskar när det är puls och jag går igång på adrenalin medan killarna tycks föredra lunken.
Kanske skulle det varit en träningsmatch i raden igår.
Kanske det passat oss bättre att gå ut utan egna förväntningar?
Men vi har ju gjort det så bra fram tills igår och självförtroendet var/är på topp och då skall vi väl få slå på trumman lite?

Inget svar på det egentligen, men jag vet att jag längtar till nästa helg då vi får gå på igen.
Tillbaka till spåret...

Forza